[Vers 1] Vi var två små barn syrran och jag med frågor i vår blick, i ett hem där livet inte alltid gick. Ingen pappa som höll oss när mörkret kom nära, bara drömmar om trygghet att vara bland kära. Mor gjorde sitt bästa dag efter dag, hos mormor och morfar fann vi lite lugnare dar. Sedan gick flytten till Smålands skog och mark, men vägen blev stundtals både kall och svår. Det kom en tid vi lärde oss att vara rädda, ord och skuggor som ingen borde möta eller bära. Och en kväll när världen kändes alldeles fel, flydde vi tillsammans genom märket i en Anglia. [Före refräng] Men livet stannar inte där sorgen bor, för ibland öppnas dörrar där hoppet gror. [Refräng] För genom natten tänds ändå ett ljus, och hjärtat hittar hem till slut. Det som varit trasigt kan bli helt igen, när kärlek stilla bygger upp en människa igen. Och även om vägen varit lång och svår, så bär vi mer styrka än världen förstår. Vi föll ibland men reste oss kvar, för livet gav oss människor som stannade kvar. [Vers 2] Så kom en man med vänliga händer och ro, inte stor i orden men trygg att tro. Han blev den far som livet själv valt, med värme i rösten när allting var kallt. Åren gick som somrar över småländsk mark, han lärde oss att svag också kan bli stark. Och när han alldeles för tidigt fick gå, var det som om världen stannade då. Bara femtiotvå år fick han här, men kärleken han gav finns fortfarande kvar. Och när sorgen blev tung som regn över hav, stod min egen familj där och bar det jag bar. [Före refräng] För livet kan såra djupt ibland, men också läka med varsam hand. [Refräng] För genom natten tänds ändå ett ljus, och hjärtat hittar hem till slut. Det som varit trasigt kan bli helt igen, när kärlek stilla bygger upp en människa igen. Och även om vägen varit lång och svår, så bär vi mer styrka än världen förstår. Vi föll ibland men reste oss kvar, [Avslutning] Så när jag ser tillbaka på vägen vi gått, är det inte mörkret jag minns allra mest ändå. Utan styrkan i familjen som var kvar.