Som när regnet faller, som när tron tappar sitt fäste, som när en vän bara försvinner bort. När mörkret lägger sig tungt över själen, och hjärtat inte orkar slå lika hårt, då söker vi en väg genom natten. Då söker vi någon som hör. Verserna av tystnad blir långa, och timmarna går utan svar, men någonstans bakom all oro brinner ännu en glöd som är kvar. Refräng När vi faller och världen blir kall, när inga fler ord räcker till, då är det tid för att be, inte alltid för mirakel och svar, utan för att någon lyssnar, någon känner varje sår vi bär. När mörkret drar över vårt liv, och hoppet känns långt borta då, då är det tid för att be, och i tystnaden hör vi ändå: “Du är aldrig ensam här.” Ibland kommer inga under, inga himlar som öppnar sig upp, men sakta blir natten ljusare och själen får kraft att stå upp. Som regn över törstig mark, som gryning efter storm och vind, kommer lugnet tillbaka stilla och läker det som brustit inuti. Refräng När vi faller och världen blir kall, när inga fler ord räcker till, då är det tid för att be, inte alltid för mirakel och svar, utan för att någon lyssnar, någon känner varje sår vi bär. När mörkret drar över vårt liv, och hoppet känns långt borta då, då är det tid för att be, och i tystnaden hör vi ändå: “Du är aldrig ensam här.” Och när morgonen sakta kommer, och regnet stillnar till slut, står vi kvar lite starkare än vi trodde vi kunde förut.