Det Måste Vara Kärlek Det var en sommar och ett blygt litet skratt, två unga hjärtan under juli natt. Åren gick men handen låg kvar i min, genom regn och solsken stod du alltid bredvid mig! Tre små flickor kom och fyllde våra rum, med skratt och spring och sånger dagen lång. Och nu när jag ser dem stå så starka och trygga kvar, förstår jag hur mycket kärlek som vi bar. Det måste vara kärlek, som håller tiden kvar, när förtio år har gått men hjärtat svarar ja. Det måste vara kärlek, i varje steg vi tar, genom vardag, drömmar och alla våra dar. När livet blåst som hårdast har vi hållit om varann, och än idag så känner jag – du är mitt hemmahamn. Det måste vara kärlek. Du har arbetat trofast alla dessa förtiosju långa år, som undersköterska med hjärta som förstår. Du gav så mycket värme till människor du mött, och hemma gav du trygghet när dagarna blev trött. Själv satt jag efter jobbet kvällar med böcker och med mål, två fil. kand blev vägen jag till slut fick hålla hårt. Men inget hade varit möjligt utan dig bredvid, för du var alltid styrkan mitt i livet och min strid. Det måste vara kärlek, som håller tiden kvar, när förtioår har gått men hjärtat svarar ja. Det måste vara kärlek, i varje steg vi tar, genom vardag, drömmar och alla våra dar. När livet blåst som hårdast har vi hållit om varann, och än idag så känner jag – du är mitt hemmahamn. Det måste vara kärlek. Nu sitter vi och minns allt som åren burit fram, barnens skratt och alla spår från våra liv tillsammans. Och fast vårt hår har blivit grått med tiden som gått förbi, så ser jag samma flicka än som en gång log mot mig. Det måste vara kärlek, som fortfarande bor kvar, i dina ögon när du ler precis som du alltid har. Det måste vara kärlek, starkare år för år, fyrtio somrar senare står vi ändå här och går. Och om jag fick börja om igen från allra första stund, så skulle jag fortfarande välja dig – om och om igen. Det måste vara kärlek.